Jag fattar inte hur jag ska orka. Jag fattar inte hur någon orkar. Det bara återkommer, år efter år efter år. Och när jag trodde saker blivit bättre så halkar jag tillbaka igen. Hur länge orkar en människa. Det går över, det fina är att det alltid gör det. Men det är så jävla jobbigt när det pågår. Ångesten gör mig paralyserad och samtidigt väldigt närvarande. Det är som om alla sinnen förstärks. Kanske är det bra, jag försöker fokusera för att inte bryta ihop, för att inte gå sönder, för att inte bli galen.
Också tankarna, de som jag bara önskar ska försvinna, jag tänker på allt jag inte orkar, jag oroar mig för allt jobbigt som kommer ske framåt, mina föräldrar kommer dö, min kille kommer lämna mig och barnen blir så stora att de inte i huvudtaget kommer behöva mig. Jag behövs inte. Alla klarar sig utan mig. Livet går vidare för alla. Det skulle vara värst för barnen. Att de skulle förlora sin mamma i tidig ålder. Det skulle sätta spår hos dem. Jag skulle skapa trauman hos dem, kanske förstöra deras kommande relationer men vänner och partners. Jag måste finnas för deras skull, även om jag tänker att jag egentligen inte behövs men jag vet ju att mammor trots allt behövs. De är svåra att ersätta.
